Lärdomar och minnen
Vi fick med oss en del saker hem från Vietnam trots att vi bara reste med 2 ryggsäckar och en tygkasse. Vietnamesiska lyktor stod på måstelistan och bambusugrör hade vi druckit ur och ville ha med oss hem till Sjuan. Som alltid ute på resa så köper vi lättransporterade kylskåpsmagneter. Barnen är glada i att hjälpa till och välja fina minnessaker att smycka huset med. Vi smyckar tillsammans.
Lilleman ville ha en ”höhatt”, ni vet såna trekantiga traditionella vietnamesiska hattar. Men att släpa runt på den en hel dag och få den att förbli hel, nja… Men den köptes för de absolut sista slantarna på flygplatsen, bokstavligt talat eftersom slantarna var för få men säljaren ville sälja så vi fick det något billigare. Den skall hänga på väggen i Sjuan. Lillis vaktade den med sitt liv på flygplatserna och hela vägen hem.
På krigsminnesmuseumet och på väg Cu Chi tunnlarna så besöktes ”Handicapped handicrafts”, som är arbetscenter för krigsskadade av Agent orange (Dioxinbombningarna som drabbade lokalbefolkningen hårt). Våra barn är väldigt historieintresserade och just Agent Orange och barnens utsatta situation i kriget påverkade dem och gjorde starka avtryck på alla ställen vi besökte.
Det är väldigt intressant som vuxen att gå på museum eller fotoutställning med en 8-åring och en 10-åring. De ser helt andra saker än vi gör och tänker helt andra tankar. För den som nu tänker att barn inte bör se sånt här som det avskyvärda Vietnamkriget (eller Amerikakriget som det heter där), där tänker vi annorlunda. Genom att visa upp verkligheten så lär vi barnen saker. Det ger tankar och reflektioner. Det ger omtanke och medmänsklighet.
Vi vuxna gick in i rummen/avdelningarna först utan barn för att försäkra oss om att bilderna var okej för barnen. Och vi berättade alla bildtexter och förklarade, och gick med vars ett barn hela tiden för att finnas där för frågor och funderingar. Barnen hade hela tiden ett val att avbryta. Men de ville båda se och lära. Lilleman valde faktiskt själv att gå in en extra gång på avdelningen för Agent Orange på krigsminnesmuseumet, han är fast besluten om att hindra sånt här i framtiden.
-Krig är ju så dumt mamma!
Målningarna på centret i närheten av Cu Chi gjordes på trä med färg blandad med sand, äggskalsfärg och snäckskalsfärg och innehåller 24 lager färg. Helt blankslipade med inlägg efteråt av struktur på en del saker för att ge djup. Otroligt vackra kreationer och de som satt och målade och slipade var alla DNA-skadade med kroppsliga defekter. Så som vi förstod det så är detta en statlig verksamhet där de som arbetar har lön samt får 60% av intäkterna och resten går till omkostnader.
Efter mycket vånda beslutade vi alla 4 gemensamt att dessa 2 ljusstakar skulle få följa med hem från centret. Man fick inte ta bilder i deras shop, men oj vad mycket fint! Vi kunde köpt hur mycket som helst, men utrymmet både i bagage och väggar hemma är begränsat. De är alltså handmålade och varje sak är unik eftersom man inte målar likadant.
Detta imponerade stort på barnen, att man har möjlighet till att arbeta med kroppen trots att man saknar vissa vitala delar. Att se och uppleva sånt här ger styrka och mod till barnen. De lär sig att se möjligheter istället för hinder.
Även dessa magneterna är gjorda av arbetare från ett arbetscenter. Det är tygformationer man pillat ihop trots att man tex saknar armar eller har fingrar direkt på överarmen. Eller saknar ögon.
Det var en häftig resa att göra, mäktigt med så mycket historia som Vietnam har. Som vi faktiskt kunde rätt lite om tidigare. Och en enkel resa att göra. Bara 1,5 hrs från Bangkok med flyget, för ca 2 500 THB (ca 800 kr) per person tur och retur.
Vi valde att flyga från Bangkok och Don Mueang eftersom det gav oss 4 hela dagar i stan. Flyget anländer vid 09 på ankomstdagen och åker hem vid 18-tiden på avresedagen. Räckte alldeles lagom för det vi ville se.
Central och rätt liten flygplats och enkelt att ta snabba flygbussen som tog 20-30 min beroende på trafiken för 20 000 dong, ca 10 kr. Fanns även lite långsammare flygbussen för 5 000 dong, dvs 2,50 kr. Transporter kostade verkligen ingenting. Dessutom går barnen för halva priset.
Vem vann egentligen?
Utan att egentligen ha planerat det så kom vårt besök i väldigt hög grad att handla om kriget, dess konsekvenser och olika perspektiv på historieskrivningen. En sak som är helt säker är att alla är förlorare i krig.
I vår är det 45 år sedan det äntligen blev fred i Vietnam. Kriget utgör en enormt viktig del av historien och det är omöjligt att undgå dess konsekvenser vid ett besök i landet. De områden vi besökte utgjorde huvudstad i Sydvietnam fram till den 30 April 1975. Då segrade slutligen de nordvietnamesiska styrkorna och kunde ur segrarens perspektiv befria staden.
De vuxna i vår familj är födda precis åren kring krigsslutet. Vietnamkriget avhandlades tillsammans med Koreakriget på en dubbeltimme historia under högstadiet. Det mesta vi visste sedan tidigare kommer från i huvudsak amerikanska filmer. Hållningen från väst var länge att bekämpa ”viruset”, dvs kommunismen, med alla till buds stående medel.
På plats i Vietnam ca 45 år senare är det inte lika självklart som i filmerna att amerikanerna är goda och kommunisterna onda. Samtidigt anar man även en viss bitterhet i hållningen att ”vi” vann när lokalbefolkningen berättar om kriget. Och de vietnameser vi möter i Sverige är i huvudsak barn till flyktingar från landet åren efter krigsslutet. Deras historia är ytterligare en annan.
Det finns en oerhörd stolthet över att man besegrade amerikanarna, som ur deras perspektiv utgjorde slutet på över hundra år lång ockupation. Man vann genom att man var smartare och uthålligare. Och man vann för att man måste, det fanns bara två alternativ: vinna eller dö. Att amerikanen lämnade landet 2 år innan krigsslutet talas det väldigt lite om.
Konsekvenserna för landet och befolkningen är fortfarande katastrofala. Enorma mängder kemikalier och sprängämnen spreds över landet. Befolkningen och de stridande parterna utsattes för helt ofattbara övergrepp. Detta land, ungefär stort som Sverige, fick ta emot mer skit från stormakterna än de tillsammans använde under hela andra världskriget. Den enda positiv kan möjligen sägas vara att ingen part tog till kärnvapen.
När man nu 45 år senare ser landet med ögon från väst så kan man verkligen undra vad man vann. Ekonomin domineras av multinationella företag. I stadsbilden ser man tydligt enorma klyftor mellan rika och fattiga. Samtidigt är media och internet hårt kontrollerade. Skrapar man lite på ytan så anar man regim som likt Kina valt att på egna villkor släppa in omvärlden.
Vi kommer förmodligen inte tillbaks hit, i alla fall inte på ett bra tag för vi har sett och upplevt allt. Kanske när barnen är större och vill lära sig ännu mer om det vi sett. Men vi rekommenderar just DIG att åka dit.