På väg från skolan kör vi förbi detta, byggfirman Slow lifes kontor. Tror vi iaf att det är. Vi skojar om det varje gång vi kör förbi. Så oerhört passande namn i detta land, landet Slow life. Love it!

Vi började med mellis i form av vår älskade kokosglass från kokosglassmoppen. Den åts hos polisen på Beach road tillsammans med varm majs och bröd, vår kokosglasskille tyckte vi blivit så ”förthaiade” att vi nu fick en thaibeställning

Sen gjorde vi lite ärenden och handlade saker att ha med hem. Vad vi handlade kommer i senare inlägg när barnen haft skolavslutning och lärarpresenterna är lämnade Det slogs iaf in i riktig thaianda när vi kommit hem, pråligt och färgglatt

Man har börjat plocka fram för Songkran, det thailändska nyårsfirandet i april där man sprutar vatten på varandra helt vilt. Om det blir av då, det pratas om att flytta det till juli i år pga COVID-19 och vattenbrist.

Vi handlade även en del favoriter att ta med hem. Dessutom en del mediciner att klara typ ett år i Coronakarantän på Skämt åsido, det är sån oerhörd prisskillnad på mediciner här jämfört med i Sverige. Plus att vi slipper beblanda oss med folk på apotek eller dyl när vi kommer till Sverige.

Har hört att toapapper tydligen blivit en bristvara i vissa länder?! Det kommer vi dock inte smuggla. Eller skall vi det..? ?

Vi hade planerat att vara vid skeppet tidigast vid 16-tiden för att undvika värsta hettan. Det har varit väldigt heta dagar i Thailand denna veckan, myndigheter och media har varnat för höga temperaturer. Bangkok hade en bit över 40 grader igår och andra delar av landet runt 42 grader.

Vi lyckades med våra planer och kom dit vid 16.30 och det var en hel del skugga och det fläktade skönt.

Bron över floden Prasae är mäktig.

Sen blev det ytterligare en frystömning, sista thaigrillningen! Som vi kommer sakna våra ostronsvampar och grillad ananas. Lilleman gjorde salladen, som synes väldigt stolt över detta

Bogeanvilleorna är så mäktiga återigen, de mådde bra av en rejäl nedklippning.

Inlägget Shopping och önskningar dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Man har hindrat flödet genom fyll av den rivna bron och lagt trummor under fyllet så att tidvattnet kan röra sig. Thaistyle. Och ingen brådska. Thaistyle det med. Älskar det! Alla kommer ju fram ändå, så varför skynda? Utom vid högvatten för då får man vända om och ta omvägen ? Men eftersom den thailändska klockan går sina egna varv så är det lugnt, man kommer alltid i tid ändå LOVE IT!

Så plötsligt i måndags stod där en grävmaskin! Och lite jobbare tältade på ena sidan bron. Hoppet tändes hos många. Och nu bygger man gjutformar. Hurra!

Idag hade vi så äntligen bokat in oss på denna ostronodlingssafari tillsammans med goda vänner. 1000 THB för en båt visade det sig kosta nu. Priset har sakta gått uppåt på kort tid, 5-6-700 och nu 1000. Men men, det är en tur på 1 timme och 45 minuter och man kan vara dubbelt så många som vi var i båten. För vår del blev det 250 THB per person, ca 75 kr.

Först på med flytvästar, riktigt fräscha och bra. Passade även oss lite större västerlänningar. Vi var ensamma här denna dag och vår hitkallade engelskspråkige guide var inte så talför. Eller ja, det är faktiskt en ren underdrift. Vi fick fråga och undra saker, hon berättade knappt något alls.

Hur som helst, vi hade av andra som gjort turen fått veta att man först följer floden inåt land längs mangroveskog till en by utan vatten eller el.

Flera fiskarbostäder passerades. Och en del övergivna hus.

Det visade sig att denna by som var målet bara ligger ca 1 km från vårt hem. Rakt över korsningen hemmavid och en tvärgata från Röda vägen.

Det fanns både solpaneler, mcs och sarenger här. Och mobiltelefoner. Men inte framdragen el eller vatten.

I byn finns det 16 hus och tre familjer/släkter med ca 40 boende. Husen är väldigt enkla i de flesta fall, man hade börjat mura några hus så ekonomin har nog stärkts lite här.

Man livnärde sig bla på att tillverka ostronfångare. Ren cement rullades och lades på snöre i sandig jord. Om de även sålde dessa eller bara använde för eget bruk blev vi inte riktigt kloka på.

En söt liten dam plockade grön mango åt oss och skar upp. Riktigt gott. När hon såg att vi gillade det plockade hon mer och gav med oss hem.

Här i byn fanns en medicinman som tog kunder och helade dem. Denna kund kom körandes i sin bil och bodde alltså inte här. Så medicinmannen hade nog gott rykte. Vad vi såg så borde dock den kunden gå till ett större sjukhus och få en operation… Men tro kan försätta berg sägs det ju.

I byn livnärde man sig annars på att göra och sälja grillkol. Man hade 2 kolmilor där det tog ca 1 vecka att få fram kol. Den ena milan var fortfarande varm och man hade ännu inte kunnat tömma ur den helt.

Vi grillar allihopa en del så vi frågade om vi fick lov att köpa lite kol med hem. Glada blev de och for iväg och hämtade packade påsar uppe vid husen. 20 THB styck (ca 6 kr), dvs samma pris som i affärerna men här hamnade alla pengarna hos tillverkaren.

Man odlade palmer för bladens skull, dessa ger svalkande skuggtak.

Nu skulle vi åka utåt havet, dvs samma väg tillbaks och under bron för vidare färd ut till havet och ostronodlingarna. Floden används av många, flera större pumpanläggningar stod utplacerade att förse de invallade dammarna med räk och fiskodlingar med vatten.

Så fint läge och så fint det en gång varit! Helt övergivet nu, kolla in gardinerna till höger…

Bron i sikte, ducka!

Ostronodlingsramar i massor på båda sidor floden.

Jag och vår glada kapten. Tror han tyckte guiden var lite lam, för han visade och pekade och försökte berätta vad han såg. På thai såklart. Men vi nådde fram till varandra

Havet

Här skulle vi iland och kolla på, ja det var lite oklart. Det fick vi lista ut själva Kapten han visade lite ostronfångare och gjorde så gott han kunde.

När vi satt oss i båten igen så skulle vi ut och dra upp några hängen och se vad som fastnat. Dessa hade hängt i ca 2 månader. Men fångsten än var dålig, det var tydligen ett dåligt ostronår enligt guiden.

Längs floden är det ett 80-tal medlemmar i ”ostronodlarföreningen” som samverkar med hängen och odlingsramar i floden, sa vår granne som haft en mera informativ tur än oss. När hängena hängt ca 3 månader skickas de till Chantaburi för vidare tillväxt i ca 2 år. Inte undra på att ostron är dyrt…

Kungapalatset sett från flodsidan. Inte mycket att se numera, rätt förfallet och dåligt underhållet. Men härligt läge och säkert fantastiskt fint då det begav sig.

På andra sidan floden bodde man inte lika palatslikt.

Ostronspår…

Tillbaks till bron igen. Under bron satt en kille och gjorde konstverk.

Medans vi stod och kollade skyltar och tittade på konstnären såg vi små svarta trianglar i olika storlekar med hål som stod som utställning på ett bord. En större på 1 x 0,5 meter stod på marken. Vi frågade vad det var och det visade sig vara fisknäste man sänker ner i floden för att locka fisk att fortplanta sig och bli fler. Även de trådiga repen som vi sett på den sista ilandstigningen som såg ut som hår visade sig vara redskap i samma syfte.

Vi köper inte souvenirer, vi köper grillkol

Det var en helt okej tur, men mycket åkande för rätt lite upplevelse och ny kunskap. En mera informativ och engagerad guide hade nog gjort turen rätt många snäpp bättre. Och en utombordare istället för en högljudd longtailmotor i otakt. En rak, tydlig och skyltad prissättning hade också varit uppskattat. Nu kändes det lite godtyckligt. Men det var ett okej sätt att fördriva en mulen dag med regn hängandes i luften.

Inlägget Ostronodlingssafari dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Han berättade att Ho Chi Minh City är det officiella namnet och det som används utåt av styret. Invånarna säger själva Saigon. Han sa även att om det hänt något bra, då är det HCMC som det pratas om, om det berättas om något dåligt då är det Saigon.

HCMC ligger i forna Sydvietnam, dvs de som var allierade med amerikanarna. Den historia som berättas är segrarsidans, dvs Nordvietnams. Det är ju som bekant segrarna som skriver historien… Det är smått förvirrande när det beskrivs som ”vi” i Vietnam. Man hör en bitter underton. Det finns otroligt många förlorare kvar, och det var en betydande del av befolkningen som flydde vid krigsslutet. Än idag är tex media strikt reglerat och demokratiska val finns ej. Presidenten och hans styre sitter i huvudstaden Hanoi, väldigt långt bort. Landet är avlångt likt Sverige så befolkningen är utspridd.

Åter till staden. Vi hade hört om en så fin och ren stad. Det var då inte vårt första intryck. När vi gick genom staden första dagen från Ben Thanh station på vår väg till hotellet, ca 1,5 km, så var det skitigt och orent och inte alls som man målat upp det för oss. Slum kan det beskrivas som. Vi undrade var tusan vi hamnat och vad vi gett oss in på. Råttor överallt, stora som hundar, och rutten avloppsstank eftersom gatan och den lilla trottoar som fanns kvar efter motorcyklarnas parkering var soptipp. Allt bara slängdes ut där. En riktig sanitär olägenhet. Har inte en enda bild på detta eftersom vi bara ville komma bort från det och fram till hotellet…

Hotellet hittades och det låg fint vid en av flodens biflöden och motsvarade förväntningarna. När vi kom upp till vårt rum som vette åt flera håll såg vi verkligen storstadens kontraster. Kåkstad blandat med skyskrapor. Bilderna nedan är tagna från våra rum.

Vi valde att åka taxi till det mesta. Trottoarerna i många kvarter var som tidigare beskrivits obefintliga. Och motorcyklar körde verkligen överallt, begreppet tuta och kör kommer nog från Saigon Transporter var otroligt billigt, 17 000 dong per km. Dvs under 8 kr. De flesta bilturer vi tog kostade runt 60 000 dong, dvs under 30 kr.

Valutan är en saga för sig. Inte ofta man tar ut miljoner i bankomaten. 1 000 dong motsvarar ca 42 öre. Vi räknade som så att vi tog bort de tre sista siffrorna och delade resten med 2. Då hamnade man nära priset i svenska kronor. Så 1 miljon är ca 500 kr. En restaurangnota kunde vara på 1,3 miljoner.

Sista kvällen begav vi oss till de upplysta kvarteren, de som riktar sig till turister och den rika inhemska befolkningen enligt vår vietnamesiske guide och ortsbo. En vanligt arbetande Saigonbo äter hemma, och om hen går ut är det till ett gatuställe eller café i sitt eget kvarter. Restaurangerna och dessa stadsdelarna är enbart för rika och turister. Vilket ju verkligen stämde. Det var lyxbutiker och det var fina kläder och stilettklackade skor på de vietnameser vi såg. Men mest turister från andra asiatiska länder. Vi var väldigt udda som ljushyade och ljushåriga. Och här var det rent och snyggt. Väldigt tillrättalagt för att visa upp.

Stadshuset var vackert kvällstid. Mycket mäktiga växter, hibiskus i stora krukor och rabatter.

Det var magiskt med allt ljus i dessa finare kvarter. Långt från den slum och kåkstad vi också gått genom några hundra meter bort. Storstadens olika sidor.

Vi är tacksamma att vi fått se alla sidor av staden. Tror att de som berättat om en fin och ren stad inte varit bortom de upplysta kvarteren.

Hey, var tog du vägen brorsan..?

Inlägget Saigon eller Ho Chi Minh City? dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Vi kan varmt rekommendera Sunland Hotel, framförallt om man reser som familj. De har helt ok familjerum, pool, vattenlekpark för de mindre och allt annat som man förväntar sig av ett bättre hotell. Men det vi mest uppskattade var takterrassen med restaurang och bar.

På femtonde våningen en liten bit från den absoluta stadskärnan så var utsikten fantastisk. Se bilderna… Och att bara kunna ta hissen dit från rummet var väldigt smidigt. Dessutom kunde vi vuxna hänga kvar i baren medan de yngre resenärerna på egen hand drog sig tillbaka till rummet med AC och plattor något tidigare.

Takterrassen erbjöd även skugga under dygnets heta timmar, såväl lunch som middag och drinkar både före och efter funkar utmärk. Solnedgången kan dessutom beskådas från herrtoaletten.

Inlägget Takterrass dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Men så plötsligt hamnade vi på Bangkok Hospital Rayong och fick örat rensat och inspekterat med kamera. Nya mediciner och inget flygförbud, kl.21 på måndagen. Flyget till Vietnam gick från Don Mueng Airport kl.07.40 på onsdagen så plötsligt fanns möjligheten att fullfölja våra ursprungliga planer. Dock utan planering och tidigare bokningar eftersom allt utom flygbiljetterna gått att avboka. Och fokus dagarna innan minst sagt legat på annat.

Innan vi lade oss på måndagskvällen lyckades vi boka familjevänligt boende både på Amari vid Don Mueng inför tidig avresa och på Sunland Hotel i Ho Chi Min-staden för själva vistelsen. Båda bokningarna blev faktiskt något billigare i sista minuten. Kriterierna? Egna sängar. Gärna två toaletter. Och restaurang på eller i direkt anslutning till hotellet. Vid flygplatsen prioriterade vi denna gång även gångavstånd till terminalen. Mycket lyckat, det hotellet kommer vi definitivt bo på fler gånger. Det fanns både badtofflor och morgonrock! ”Det är ju så det är på film” utbrast barnen ?

Det vi inte lyckades boka var taxi. Men vi har ju bil och trafiken i Thailand är faktiskt ganska lugn. Hur svårt kan det vara att köra själv? Har ju dessutom åkt alla delsträckor med taxi så vi hittar hjälpligt. Efter en snabb fråga till hotellet så var parkering heller inget problem, de erbjöd gratis plats inte bara för övernattningen utan upp till en vecka.

Barnen trodde inte riktigt på oss när vi började stöka och packa på tisdagsförmiddagen. Vi siktade redan från början att komma till Bangkok kl.18-19, vilket innebar avresa senast kl.15.

Tuffast var att leta fram och prova ut riktiga skor. Och strumpor. Det hade vi ju inte använt på länge…

Vi är hyggligt vana att packa och lyckades få ner alla kläder i en av våra strandryggsäckar. Skönt att resa med bara två ryggsäckar. Barnen fick stundtals varsin påse att bära eller kanske mer hålla reda på.

Trafiken mellan Laem Mae Phim och Don Mueng Airport kan verka hektisk och avskräckande, men på vägen hem konstaterade den kartläsande hustrun att ”det är inte värre än Stockholm”. Chauffören kan bara instämma. För det mesta håller man bra avstånd, tar det lugnt och visar stor hänsyn.

Resan till flygplatsen tog något längre tid än både vi och Google trodde. Vi misstänker att det i huvudsak beror på att vi inte valde den upphöjda motorvägen upp mot Don Mueng. Vägbeskrivningen var lite otydlig så vi följde skyltarna mot väg 31.

På vägen hem så hittade Google en helt annan rutt genom Bangkok. Via en lokalgata ”i fel riktning” kom vi upp på en nästan öde motorväg. Korsningarna i Thailand är byggda helt annorlunda än i Sverige. Inte sällan finns det bara avfarter åt vänster. Skall man åt höger så får man vända. Ofta måste man åka ganska långt i fel riktigt för att kunna göra en U-sväng. Skyltningen är föredömlig, men man måste öva lite innan man helt förstår hur de tänker.

Detta inlägg blir det första om vår sportlovsresa. Eftersom vi rest lätt och utan datorer så har vi bara gjort kortare inlägg på sociala media under själva resan. Nu kommer detaljerna uppdelade efter både etapp, aktivitet och resdag…

Inlägget Snabba puckar! dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Det är thailändsk landsbygd man hamnar på rätt omgående. Så härligt att köra runt och se ”det riktiga” Thailand. Hur man lever och hur man bor.

Första stopp var Noen Nangphaya Viewpoint. Det har vi skrivit ett längre inlägg om med massa mer bilder HÄR.

Vi besökte Viewpointen:

Vi besökte udden:

Vi besökte toppen:

Vet inte hur det hände, men helt plötsligt när vi skulle åka sarengtaxin tillbaks från udden så satt Robin med en kyckling i famn ? Efter det åt vi stekt ris med… kyckling ??

Efter maten styrde vi vidare mot vårt nästa mål som var Kung Krabaen nationalpark, Pink stone. Här är det rosa klippor som har en mycket annorlunda form. Barnen älskar att gå runt här. Vi har skrivit ett längre inlägg om detta med massa mer bilder HÄR.

Det kostar att åka in i nationalparker, vi betalade denna gång 100 baht för bil plus 4 personer. Förra gången var det 3-400. Lite oklart hur prissättningen går till, eftersom foreigners kostar 200 baht styck enligt prislistan och bil 60

Ni som känner mig vet att mina fötter är rejält instabila, så jag brukar inte gå så långt ut på klipporna. Men satte dock personligt rekord denna gång!

Det finns en liten camping här, eller ja ett anvisat ställe att slå upp sitt tält på. Det finns även en liten kiosk, en matsal och ett servicehus med dusch och toa. Vi tog vars en glass att svalka oss med.

Nöjda och belåtna begav vi oss till stranden hemmavid, tog en dryg timme att köra. Vi kom till Ao Khai lagom till den vackraste av alla solnedgångar ? Såg den badandes i havet kastades boll, så ni får tänka er den blodröd och kraftigt lysande gå ner över Koh Samet.

Inlägget Utflyktsdag dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Vi beställer i stort sett samma saker varje gång:

• Stor stekt ris med kyckling
• Grönsakstempura
  Pankopanerade och fritterade morötter, minimajs, lökringar, långböna och sallad
• Räktempura
• Vitlöksmarinerad och fritterad bläckfisk

Allt är både riktigt och fantastiskt gott. Ursprungligen åt barnen mest stekt ris, men för varje besök så äter de mer av den andra godsakerna.

En sak värd att notera är att deras stekta ris med skaldjur innehåller ganska mycket små krabbor och annat som kan vara svårt för barn att äta. Det är nästa omöjligt att rensa bort alla spår av krossade hela krabbor.

Det finns säkert massvis med andra saker som är helt fantastiska på menyn, men i vissa lägen är vi väldigt konservativa. Det är ju precis våra favoriter som vi gjort att vi åkt dit.

Hitta dit

Kartnålen nedan är placerad vid ingången till restaurangen. Det finns ett flertal snarlika restaurangen i samma område, vi har testat några men långt ifrån alla och detta är vår favorit.

Inlägget Lunch på Bantalay dök först upp på Sjuan - Bali Residence.