Vi började dagen med en rejäl kylskåpstömning. Det blev en stadig frukost

Sen var det dags att fälla träd, timber! Plumerian fick sig en beskärning. Trädgårdsmästaren kommer gråta… Men den hade blivit för hög, blommorna var 3 meter över oss.

Denna dag var så otroligt varm och fuktig, vi sprang runt i badkläder och packade och svetten rann så golven blev hala Kollade termometern som visade 35 grader och hög fuktighet. Vi beslutade alla att vi måste bada! Vi kunde inte fokusera oss och vi var svimfärdiga när vi packade ner och undan allt.

Och lite mera bad. Vi brukar aldrig vara i solen under de hetaste timmarna, men idag var det ett måste att vara i vattnet och suga i sig lite svalka. Det blåste skönt vid poolen.

Sen hem och packa det sista och äta kvällsmat innan taxin skulle komma. Men det kunde inte storis, han ”skulle bara” precis som Alfons. Vadå undrade vi? Det sista han gör är att slänga ut en tand, mitt i allt pack och matkaos ?

Nåväl, taxin kom och det var dags att säga hejdå till vårt andra hem. Som vi kommer sakna dig Sjuan! Pop kan mai ?

Upp mot Bangkok flöt trafiken på riktigt bra, tog bara 2,5 timmar. På flygplatsen var det otroligt mycket folk. Vi hade inte alls förväntat oss denna mängd människor. Men alla verkade liksom oss väldigt angelägna om att komma hem. Lite förvirrad stämning och långa köer även till bagagedrop. Köerna till de som inte internetincheckat var långa och långsamma.

The Ninjas! 

Vi använder munskydd, väldigt svårt som glasögonanvändare. Några av de nya COVID-19 fallen igår var flygplatspersonal och immigrationsofficerare på Suvarnabhumi flygplats. Media förmedlade en hel del arga uttryck såsom ignoranta turistjävlar och vita äckliga smittspridare. Så vi tog det säkra före det osäkra och hade dessa på oss på flygplatsen.

Kön upp till securitykontrollen var lång och växande.

Vi passerade temperaturscanningen alla fyra, tack å lov. Då fick man en okejstämpel på boardingpasset som det gällde att hålla hårt i, det skulle kontrolleras fler gånger. Nu väntade lite kvällsmat och häng i väntan på boarding.

På återseende!

Flygresan gick väldigt bra, rätt turbulent stundtals men vi fick sova ifred till stor del. Barnen på vars en sida om mig somnade en bit innan maten och man respekterade detta och meddelade att vi bara skulle säga till om de ville ha den. Jag somnade visst också innan maten, sa maken

Vi tre som satt tillsammans sov i ca 6,5 hrs och det var riktigt skönt att kunna göra det. Det har aldrig hänt tidigare. Men vi höll barnen uppe sent dagen innan och sov länge på morgonen. Så vi var trötta. Barnen sov även 2 timmar i taxin.

När vi vaknade var vi på väg in över Ryssland, så vacker himmel utanför!

Inflygningen mot Arlanda var klar och vacker denna dag ? Tre Finlandsbåtar åkte vi över.

Sverige!

Kön till passkontrollen denna dag var helt kaotisk. Brukar ta max en kvart, men det var såna enorma köer att de ledde ut oss på slinga i korridorer. Rulltrappan fick de stänga för folk kom inte av den pga alla köande som stod nedanför. Tog en timme bara för passkontrollen!

Mission completed! Inne i Europa! Nu tar vi resten för vad det är.

Vi hade en beställd taxi som ringde stressat flera gånger, men vi kan liksom inget göra åt köer och andra människor. Maken vimsade sedan runt taxin, van vid högerstyrd bil, han höll på att bli taxichaufför ?

För första gången behövde vi inte skotta fram bilen, inte ens skrapa rutorna! On the road söderut i egen Volvo och med en massa kläder på oss. I strålande solsken.

Vi har numera VÄLDIGT ren framruta… Det mesta är samma på en högerstyrd bil, men man har bytt plats på blinkers och tvättspakarna mot en vänsterstyrd bil Det är lika förvirrande varje gång man byter Thaibil mot Sverigebil, och vice versa.

Kom lyckligtvis på att bilen är avställd. Ställer på via appen, jo men bilfan har körförbud pga utebliven besiktning! Dags att leta besiktningstid, en lördag förmiddag… Hittar en (1!) tid. Tar den! Bara att stanna och leta upp drag och triangel under all packning ???

Rent papper! Och samvete…

Barnen roade sig med vinterlek, de hittade en frusen vattenpöl som de gick loss på.

Lite småpirrigt att närma sig hemmet. Alla bekanta vägar. Vårt Sverigehemma ?

Första snön låg hemma på entrédäcket. Barnen i extas! De klädde på sig ordentligt och drog ut direkt. Rätt gött ändå med myskläder och ytterkläder ?

Den som spar hon har ?

Vi satt 900 mil hemifrån och storhandlade, det är lyx kan jag säga! Hemmet är helt tomt och i princip allt måste fyllas på. Himla tur att vi valde att åka hem och lasta av innan vi hämtade ordern… Jag gissade på 15 påsar. 14 blev det ?

Eftermiddagslatte. Hemma. Ah, så ljuvligt ?

Är det lördag så är det lördaaaaag! ??

Inlägget Hemresa dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Lilleman ville ha en ”höhatt”, ni vet såna trekantiga traditionella vietnamesiska hattar. Men att släpa runt på den en hel dag och få den att förbli hel, nja… Men den köptes för de absolut sista slantarna på flygplatsen, bokstavligt talat eftersom slantarna var för få men säljaren ville sälja så vi fick det något billigare. Den skall hänga på väggen i Sjuan. Lillis vaktade den med sitt liv på flygplatserna och hela vägen hem.

På krigsminnesmuseumet och på väg Cu Chi tunnlarna så besöktes ”Handicapped handicrafts”, som är arbetscenter för krigsskadade av Agent orange (Dioxinbombningarna som drabbade lokalbefolkningen hårt). Våra barn är väldigt historieintresserade och just Agent Orange och barnens utsatta situation i kriget påverkade dem och gjorde starka avtryck på alla ställen vi besökte.

Det är väldigt intressant som vuxen att gå på museum eller fotoutställning med en 8-åring och en 10-åring. De ser helt andra saker än vi gör och tänker helt andra tankar. För den som nu tänker att barn inte bör se sånt här som det avskyvärda Vietnamkriget (eller Amerikakriget som det heter där), där tänker vi annorlunda. Genom att visa upp verkligheten så lär vi barnen saker. Det ger tankar och reflektioner. Det ger omtanke och medmänsklighet.

Vi vuxna gick in i rummen/avdelningarna först utan barn för att försäkra oss om att bilderna var okej för barnen. Och vi berättade alla bildtexter och förklarade, och gick med vars ett barn hela tiden för att finnas där för frågor och funderingar. Barnen hade hela tiden ett val att avbryta. Men de ville båda se och lära. Lilleman valde faktiskt själv att gå in en extra gång på avdelningen för Agent Orange på krigsminnesmuseumet, han är fast besluten om att hindra sånt här i framtiden.
-Krig är ju så dumt mamma!

Målningarna på centret i närheten av Cu Chi gjordes på trä med färg blandad med sand, äggskalsfärg och snäckskalsfärg och innehåller 24 lager färg. Helt blankslipade med inlägg efteråt av struktur på en del saker för att ge djup. Otroligt vackra kreationer och de som satt och målade och slipade var alla DNA-skadade med kroppsliga defekter. Så som vi förstod det så är detta en statlig verksamhet där de som arbetar har lön samt får 60% av intäkterna och resten går till omkostnader.

Efter mycket vånda beslutade vi alla 4 gemensamt att dessa 2 ljusstakar skulle få följa med hem från centret. Man fick inte ta bilder i deras shop, men oj vad mycket fint! Vi kunde köpt hur mycket som helst, men utrymmet både i bagage och väggar hemma är begränsat. De är alltså handmålade och varje sak är unik eftersom man inte målar likadant.

Detta imponerade stort på barnen, att man har möjlighet till att arbeta med kroppen trots att man saknar vissa vitala delar. Att se och uppleva sånt här ger styrka och mod till barnen. De lär sig att se möjligheter istället för hinder.

Även dessa magneterna är gjorda av arbetare från ett arbetscenter. Det är tygformationer man pillat ihop trots att man tex saknar armar eller har fingrar direkt på överarmen. Eller saknar ögon.

Det var en häftig resa att göra, mäktigt med så mycket historia som Vietnam har. Som vi faktiskt kunde rätt lite om tidigare. Och en enkel resa att göra. Bara 1,5 hrs från Bangkok med flyget, för ca 2 500 THB (ca 800 kr) per person tur och retur.

Vi valde att flyga från Bangkok och Don Mueang eftersom det gav oss 4 hela dagar i stan. Flyget anländer vid 09 på ankomstdagen och åker hem vid 18-tiden på avresedagen. Räckte alldeles lagom för det vi ville se.

Central och rätt liten flygplats och enkelt att ta snabba flygbussen som tog 20-30 min beroende på trafiken för 20 000 dong, ca 10 kr. Fanns även lite långsammare flygbussen för 5 000 dong, dvs 2,50 kr. Transporter kostade verkligen ingenting. Dessutom går barnen för halva priset.

Vem vann egentligen?

Utan att egentligen ha planerat det så kom vårt besök i väldigt hög grad att handla om kriget, dess konsekvenser och olika perspektiv på historieskrivningen. En sak som är helt säker är att alla är förlorare i krig.

I vår är det 45 år sedan det äntligen blev fred i Vietnam. Kriget utgör en enormt viktig del av historien och det är omöjligt att undgå dess konsekvenser vid ett besök i landet. De områden vi besökte utgjorde huvudstad i Sydvietnam fram till den 30 April 1975. Då segrade slutligen de nordvietnamesiska styrkorna och kunde ur segrarens perspektiv befria staden.

De vuxna i vår familj är födda precis åren kring krigsslutet. Vietnamkriget avhandlades tillsammans med Koreakriget på en dubbeltimme historia under högstadiet. Det mesta vi visste sedan tidigare kommer från i huvudsak amerikanska filmer. Hållningen från väst var länge att bekämpa ”viruset”, dvs kommunismen, med alla till buds stående medel.

På plats i Vietnam ca 45 år senare är det inte lika självklart som i filmerna att amerikanerna är goda och kommunisterna onda. Samtidigt anar man även en viss bitterhet i hållningen att ”vi” vann när lokalbefolkningen berättar om kriget. Och de vietnameser vi möter i Sverige är i huvudsak barn till flyktingar från landet åren efter krigsslutet. Deras historia är ytterligare en annan.

Det finns en oerhörd stolthet över att man besegrade amerikanarna, som ur deras perspektiv utgjorde slutet på över hundra år lång ockupation. Man vann genom att man var smartare och uthålligare. Och man vann för att man måste, det fanns bara två alternativ: vinna eller dö. Att amerikanen lämnade landet 2 år innan krigsslutet talas det väldigt lite om.

Konsekvenserna för landet och befolkningen är fortfarande katastrofala. Enorma mängder kemikalier och sprängämnen spreds över landet. Befolkningen och de stridande parterna utsattes för helt ofattbara övergrepp. Detta land, ungefär stort som Sverige, fick ta emot mer skit från stormakterna än de tillsammans använde under hela andra världskriget. Den enda positiv kan möjligen sägas vara att ingen part tog till kärnvapen.

När man nu 45 år senare ser landet med ögon från väst så kan man verkligen undra vad man vann. Ekonomin domineras av multinationella företag. I stadsbilden ser man tydligt enorma klyftor mellan rika och fattiga. Samtidigt är media och internet hårt kontrollerade. Skrapar man lite på ytan så anar man regim som likt Kina valt att på egna villkor släppa in omvärlden.

Vi kommer förmodligen inte tillbaks hit, i alla fall inte på ett bra tag för vi har sett och upplevt allt. Kanske när barnen är större och vill lära sig ännu mer om det vi sett. Men vi rekommenderar just DIG att åka dit.

Inlägget Lärdomar och minnen dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Han berättade att Ho Chi Minh City är det officiella namnet och det som används utåt av styret. Invånarna säger själva Saigon. Han sa även att om det hänt något bra, då är det HCMC som det pratas om, om det berättas om något dåligt då är det Saigon.

HCMC ligger i forna Sydvietnam, dvs de som var allierade med amerikanarna. Den historia som berättas är segrarsidans, dvs Nordvietnams. Det är ju som bekant segrarna som skriver historien… Det är smått förvirrande när det beskrivs som ”vi” i Vietnam. Man hör en bitter underton. Det finns otroligt många förlorare kvar, och det var en betydande del av befolkningen som flydde vid krigsslutet. Än idag är tex media strikt reglerat och demokratiska val finns ej. Presidenten och hans styre sitter i huvudstaden Hanoi, väldigt långt bort. Landet är avlångt likt Sverige så befolkningen är utspridd.

Åter till staden. Vi hade hört om en så fin och ren stad. Det var då inte vårt första intryck. När vi gick genom staden första dagen från Ben Thanh station på vår väg till hotellet, ca 1,5 km, så var det skitigt och orent och inte alls som man målat upp det för oss. Slum kan det beskrivas som. Vi undrade var tusan vi hamnat och vad vi gett oss in på. Råttor överallt, stora som hundar, och rutten avloppsstank eftersom gatan och den lilla trottoar som fanns kvar efter motorcyklarnas parkering var soptipp. Allt bara slängdes ut där. En riktig sanitär olägenhet. Har inte en enda bild på detta eftersom vi bara ville komma bort från det och fram till hotellet…

Hotellet hittades och det låg fint vid en av flodens biflöden och motsvarade förväntningarna. När vi kom upp till vårt rum som vette åt flera håll såg vi verkligen storstadens kontraster. Kåkstad blandat med skyskrapor. Bilderna nedan är tagna från våra rum.

Vi valde att åka taxi till det mesta. Trottoarerna i många kvarter var som tidigare beskrivits obefintliga. Och motorcyklar körde verkligen överallt, begreppet tuta och kör kommer nog från Saigon Transporter var otroligt billigt, 17 000 dong per km. Dvs under 8 kr. De flesta bilturer vi tog kostade runt 60 000 dong, dvs under 30 kr.

Valutan är en saga för sig. Inte ofta man tar ut miljoner i bankomaten. 1 000 dong motsvarar ca 42 öre. Vi räknade som så att vi tog bort de tre sista siffrorna och delade resten med 2. Då hamnade man nära priset i svenska kronor. Så 1 miljon är ca 500 kr. En restaurangnota kunde vara på 1,3 miljoner.

Sista kvällen begav vi oss till de upplysta kvarteren, de som riktar sig till turister och den rika inhemska befolkningen enligt vår vietnamesiske guide och ortsbo. En vanligt arbetande Saigonbo äter hemma, och om hen går ut är det till ett gatuställe eller café i sitt eget kvarter. Restaurangerna och dessa stadsdelarna är enbart för rika och turister. Vilket ju verkligen stämde. Det var lyxbutiker och det var fina kläder och stilettklackade skor på de vietnameser vi såg. Men mest turister från andra asiatiska länder. Vi var väldigt udda som ljushyade och ljushåriga. Och här var det rent och snyggt. Väldigt tillrättalagt för att visa upp.

Stadshuset var vackert kvällstid. Mycket mäktiga växter, hibiskus i stora krukor och rabatter.

Det var magiskt med allt ljus i dessa finare kvarter. Långt från den slum och kåkstad vi också gått genom några hundra meter bort. Storstadens olika sidor.

Vi är tacksamma att vi fått se alla sidor av staden. Tror att de som berättat om en fin och ren stad inte varit bortom de upplysta kvarteren.

Hey, var tog du vägen brorsan..?

Inlägget Saigon eller Ho Chi Minh City? dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Det visade sig vara ett hus och park som var oerhört intressant. Vi var dåligt pålästa, skulle bara se grindarna och pansarvagnarna som symboliserar krigsslutet, vi hade åkt förbi utanför rätt många gånger och blev nyfikna. Alla 4 blev mäkta imponerande av hela bygget där allt står kvar så som det var då. Mest intressant tyckte barnen att bunkern och skyddsrummen med all teknik var.

Det kostade 40 000 dong för stora och 10 000 för små. Så för 100 000 dong, ca 50 kr så fick vi många timmars historielektion.

I trädgården står ett flygplan som användes vid bombningar av staden och palatset.

Det tidigare palatset blev förstört och detta nya stod klart 1967, och användes således bara i ca 8 år. Byggnaden är väldigt öppen och med fönster, ljusinsläpp och glasdörrar överallt. Än idag används det till viss representation och internationella sammankomster.

Vi började med att gå ner i källaren, här styrdes trupperna från.

Presidenten hade direkttrappa från sin våning ner till sin bunker och en enkelsäng i säkerhet. Var First Lady sov säkert framkom inte…

Några fordon presidenten använt vid speciella tillfällen och en skjutbana inomhus.

Trappan upp och entréhallen var mäktig.

En massa arbets och mötesrum.

Presidentens privata våning. Här hade First Lady en sovplats. Kolla in deras walk in closet…

Sällskapsrum och biograf.

Helikopterplatta på taket. Denna blev bombad under kriget, den och huvudtrappan skadades men återuppbyggdes kvickt.

Utsikten var mäktig, paradgata mitt framför.

Dessa bitarna gillade jag lite extra mycket. Byggnaden var byggt för att ge intryck av harmoni, och det gjorde den verkligen. Det var trivsamt att gå runt här. Arkitekten hade en mycket tydlig bild av vad han ville ge besökarna.

På baksidan fanns en lekplats och ett antal restauranger. Vi åt medhavd matsäck och njöt efter några timmars gående i hela huset.

Inlägget Independence palace dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

2005 orsakade Jungfru Maria statyn som står framför basilikan kaos bland de troende då man påstods ha sett henne gråta. Folk vallfärdade hit för att se miraklet. Men ingen såg det igen och de religiösa ledarna förklarade det hela med kondens och damm.

Gustave Eiffels har designat posthuset, det används än idag som posthus. Interiört är byggnaden väldigt vacker och man ser tydligt Eiffels arkitektur.

Operahuset i Saigon är även det franskt med hitskeppade byggdelar och interiör.

Varför finns dessa byggnader då här? Jo för att man under ca 100 år var belägrat av fransmännen.

Inlägget De franska influenserna i Saigon dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Vi hade en lokalguide med oss, Lauthing, som berättade mycket intressant. Dock lite förvirrande eftersom han är född i Saigon och han och familjen är fd Sydvietnameser. Dvs förlorarsidan. Men man är på något vis ett land nu med gemensam historia. Det är i alla fall så hans guidejobb skall vara och få det att låta för besökarna.

Mellan stationerna så fick vi tid att översätta för barnen.

Storis skulle ner i hålet, ingen tvekan alls där. Han ville känna själv hur de hade haft det under kriget. Riktigt modigt!

Lillis tittade ner och ville nästan, när pappa höll honom över hålet spärrade han ut benen. Och det är helt okej, vill man inte så behöver man inte. Vi vuxna kunde inte även om vi velat. Som Lauthing uttryckte det: man visste vilken size amerikanen hade och byggde därefter…

Man visade stolt upp en amerikansk tanker som gått på en mina.

Vi fick även se olika fällor man gjorde för att skada fienden.

Man samlade in krigsavfall och tillverkade bla saker till sina fällor.

Man samlade även in textilier, bla från fallskärmar och sydde kläder mm. Skor gjorde man av bildäck, och skorna hade inget bak eller fram. Allt för att förvilla fienden.

Gruppen vi gick med valde 20 meters tunneln, fanns även 40 och 60 meter. Flera avstod när man väl kom ner och såg den smala storleken. Lillis och jag gick upp igen, de andra 2 kröp modigt genom tunneln.

Vi fick smaka på krigsmat, tapioka. Växer vilt var man än vänder sig i naturen.

Det fanns även en otroligt oskyddad och högljudd skjutbana där man kunde köpa sig testskott. Vi drog oss härifrån fort. Ljudet var bedövande. Men det gav faktiskt vistelsen perspektiv, under kriget kunde man inte fly ljudet.

Marken i området är hård som sten, det är därför tunnlarna håller ännu. Man har bara öppnat upp en bråkdel för turismen, resten säger man sig ha som väl bevarad hemlighet ifall de behövs igen…

Inlägget Cu Chi tunnlarna dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Det är alltså 6 skådespelare som är ”osynliga” i vattnet och 6 musiker och sångare som gör hela föreställningen. Helt magiskt. Och med mycket humor, vi skrattade gott flera gånger alla 4.

Efter teatern åkte vi på kvällskryssning på Saigon River. 6 fat med plockrätter plus hot pot. Jo vi blev mätta… ? Det bjöds även på musik och dans. En mycket trevlig kväll ?

Inlägget Water puppet show och Saigon river dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Vi kan varmt rekommendera Sunland Hotel, framförallt om man reser som familj. De har helt ok familjerum, pool, vattenlekpark för de mindre och allt annat som man förväntar sig av ett bättre hotell. Men det vi mest uppskattade var takterrassen med restaurang och bar.

På femtonde våningen en liten bit från den absoluta stadskärnan så var utsikten fantastisk. Se bilderna… Och att bara kunna ta hissen dit från rummet var väldigt smidigt. Dessutom kunde vi vuxna hänga kvar i baren medan de yngre resenärerna på egen hand drog sig tillbaka till rummet med AC och plattor något tidigare.

Takterrassen erbjöd även skugga under dygnets heta timmar, såväl lunch som middag och drinkar både före och efter funkar utmärk. Solnedgången kan dessutom beskådas från herrtoaletten.

Inlägget Takterrass dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Inträdet är lågt, 40 000 dong för stora och 10 000 för små. Så ca 50 kr totalt för oss 4. Museumet har tre plan plus uteavdelningar med fordon, bomber och fängelse.

Vi började med fordonsavdelningen, mycket militära fordon att kolla på.

En mycket talande tavla.

Bomber och kemisk stridsföring.

Glasspaus innan vi gick in på utställningen inne.

Inne tog vi knappt några bilder, vi ägnade all tid åt att förklara och prata med barnen om vad vi såg. Vi vuxna gick in i varje utställningsdel före och kollade av läget, sen fick barnen komma in när vi gjort våran bedömning. Krigsfotografernas utställning var gripande, det var det verkliga kriget som visades upp. Inte bara militären visades, utan befolkningen som bodde mitt i det hela.

En stor del av utställningen visade upp effekterna av Agent Orange, Dioxinbombningarna som gjordes för att rensa djungeln från växtlighet. En hel del mer än så rensades, och kemin muterade människornas DNA.

Det visades dokumentära filmer, både om kriget och om motståndet mot kriget. Som ni ser på andra bilden fanns det ett stort svenskt motstånd.

Utomhus fanns en fängelseavdelning, hit valde vi att inte ta barnen. Det var oerhört gripande att se. En sån grymhet.

Inlägget War remnants museum dök först upp på Sjuan - Bali Residence.