Det visade sig vara ett hus och park som var oerhört intressant. Vi var dåligt pålästa, skulle bara se grindarna och pansarvagnarna som symboliserar krigsslutet, vi hade åkt förbi utanför rätt många gånger och blev nyfikna. Alla 4 blev mäkta imponerande av hela bygget där allt står kvar så som det var då. Mest intressant tyckte barnen att bunkern och skyddsrummen med all teknik var.

Det kostade 40 000 dong för stora och 10 000 för små. Så för 100 000 dong, ca 50 kr så fick vi många timmars historielektion.

I trädgården står ett flygplan som användes vid bombningar av staden och palatset.

Det tidigare palatset blev förstört och detta nya stod klart 1967, och användes således bara i ca 8 år. Byggnaden är väldigt öppen och med fönster, ljusinsläpp och glasdörrar överallt. Än idag används det till viss representation och internationella sammankomster.

Vi började med att gå ner i källaren, här styrdes trupperna från.

Presidenten hade direkttrappa från sin våning ner till sin bunker och en enkelsäng i säkerhet. Var First Lady sov säkert framkom inte…

Några fordon presidenten använt vid speciella tillfällen och en skjutbana inomhus.

Trappan upp och entréhallen var mäktig.

En massa arbets och mötesrum.

Presidentens privata våning. Här hade First Lady en sovplats. Kolla in deras walk in closet…

Sällskapsrum och biograf.

Helikopterplatta på taket. Denna blev bombad under kriget, den och huvudtrappan skadades men återuppbyggdes kvickt.

Utsikten var mäktig, paradgata mitt framför.

Dessa bitarna gillade jag lite extra mycket. Byggnaden var byggt för att ge intryck av harmoni, och det gjorde den verkligen. Det var trivsamt att gå runt här. Arkitekten hade en mycket tydlig bild av vad han ville ge besökarna.

På baksidan fanns en lekplats och ett antal restauranger. Vi åt medhavd matsäck och njöt efter några timmars gående i hela huset.

Inlägget Independence palace dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Vi hade en lokalguide med oss, Lauthing, som berättade mycket intressant. Dock lite förvirrande eftersom han är född i Saigon och han och familjen är fd Sydvietnameser. Dvs förlorarsidan. Men man är på något vis ett land nu med gemensam historia. Det är i alla fall så hans guidejobb skall vara och få det att låta för besökarna.

Mellan stationerna så fick vi tid att översätta för barnen.

Storis skulle ner i hålet, ingen tvekan alls där. Han ville känna själv hur de hade haft det under kriget. Riktigt modigt!

Lillis tittade ner och ville nästan, när pappa höll honom över hålet spärrade han ut benen. Och det är helt okej, vill man inte så behöver man inte. Vi vuxna kunde inte även om vi velat. Som Lauthing uttryckte det: man visste vilken size amerikanen hade och byggde därefter…

Man visade stolt upp en amerikansk tanker som gått på en mina.

Vi fick även se olika fällor man gjorde för att skada fienden.

Man samlade in krigsavfall och tillverkade bla saker till sina fällor.

Man samlade även in textilier, bla från fallskärmar och sydde kläder mm. Skor gjorde man av bildäck, och skorna hade inget bak eller fram. Allt för att förvilla fienden.

Gruppen vi gick med valde 20 meters tunneln, fanns även 40 och 60 meter. Flera avstod när man väl kom ner och såg den smala storleken. Lillis och jag gick upp igen, de andra 2 kröp modigt genom tunneln.

Vi fick smaka på krigsmat, tapioka. Växer vilt var man än vänder sig i naturen.

Det fanns även en otroligt oskyddad och högljudd skjutbana där man kunde köpa sig testskott. Vi drog oss härifrån fort. Ljudet var bedövande. Men det gav faktiskt vistelsen perspektiv, under kriget kunde man inte fly ljudet.

Marken i området är hård som sten, det är därför tunnlarna håller ännu. Man har bara öppnat upp en bråkdel för turismen, resten säger man sig ha som väl bevarad hemlighet ifall de behövs igen…

Inlägget Cu Chi tunnlarna dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Inträdet är lågt, 40 000 dong för stora och 10 000 för små. Så ca 50 kr totalt för oss 4. Museumet har tre plan plus uteavdelningar med fordon, bomber och fängelse.

Vi började med fordonsavdelningen, mycket militära fordon att kolla på.

En mycket talande tavla.

Bomber och kemisk stridsföring.

Glasspaus innan vi gick in på utställningen inne.

Inne tog vi knappt några bilder, vi ägnade all tid åt att förklara och prata med barnen om vad vi såg. Vi vuxna gick in i varje utställningsdel före och kollade av läget, sen fick barnen komma in när vi gjort våran bedömning. Krigsfotografernas utställning var gripande, det var det verkliga kriget som visades upp. Inte bara militären visades, utan befolkningen som bodde mitt i det hela.

En stor del av utställningen visade upp effekterna av Agent Orange, Dioxinbombningarna som gjordes för att rensa djungeln från växtlighet. En hel del mer än så rensades, och kemin muterade människornas DNA.

Det visades dokumentära filmer, både om kriget och om motståndet mot kriget. Som ni ser på andra bilden fanns det ett stort svenskt motstånd.

Utomhus fanns en fängelseavdelning, hit valde vi att inte ta barnen. Det var oerhört gripande att se. En sån grymhet.

Inlägget War remnants museum dök först upp på Sjuan - Bali Residence.

Vi skall till Ho Chi Minh staden (Saigon) i Vietnam på sportlovet. Igår var vi till Flygvapenmuseum utanför Linköping och lärde oss lite om världsordningen på den tiden och om Vietnamkriget inför denna tripp. Det är ett stycke historia som man bör känna till och som vi vill lära oss mer om.

Muséumet är gratis och väldigt informativt, kan varmt rekommenderas. Vi bor ungefär 1 timme bort och är här lite då och då. För barn finns det en skapar och upptäckardel där man kan spendera mycket tid. Runt alla flygfarkoster i 3 våningar finns massvis med information, utställningar och uppbyggda tidsenliga rum.

Inlägget Flygvapenmuseum och lärande om Vietnamkriget dök först upp på Sjuan - Bali Residence.