Vi hade en lokalguide med oss, Lauthing, som berättade mycket intressant. Dock lite förvirrande eftersom han är född i Saigon och han och familjen är fd Sydvietnameser. Dvs förlorarsidan. Men man är på något vis ett land nu med gemensam historia. Det är i alla fall så hans guidejobb skall vara och få det att låta för besökarna.

Mellan stationerna så fick vi tid att översätta för barnen.

Storis skulle ner i hålet, ingen tvekan alls där. Han ville känna själv hur de hade haft det under kriget. Riktigt modigt!

Lillis tittade ner och ville nästan, när pappa höll honom över hålet spärrade han ut benen. Och det är helt okej, vill man inte så behöver man inte. Vi vuxna kunde inte även om vi velat. Som Lauthing uttryckte det: man visste vilken size amerikanen hade och byggde därefter…

Man visade stolt upp en amerikansk tanker som gått på en mina.

Vi fick även se olika fällor man gjorde för att skada fienden.

Man samlade in krigsavfall och tillverkade bla saker till sina fällor.

Man samlade även in textilier, bla från fallskärmar och sydde kläder mm. Skor gjorde man av bildäck, och skorna hade inget bak eller fram. Allt för att förvilla fienden.

Gruppen vi gick med valde 20 meters tunneln, fanns även 40 och 60 meter. Flera avstod när man väl kom ner och såg den smala storleken. Lillis och jag gick upp igen, de andra 2 kröp modigt genom tunneln.

Vi fick smaka på krigsmat, tapioka. Växer vilt var man än vänder sig i naturen.

Det fanns även en otroligt oskyddad och högljudd skjutbana där man kunde köpa sig testskott. Vi drog oss härifrån fort. Ljudet var bedövande. Men det gav faktiskt vistelsen perspektiv, under kriget kunde man inte fly ljudet.

Marken i området är hård som sten, det är därför tunnlarna håller ännu. Man har bara öppnat upp en bråkdel för turismen, resten säger man sig ha som väl bevarad hemlighet ifall de behövs igen…

Inlägget Cu Chi tunnlarna dök först upp på Sjuan - Bali Residence.